MENY
Min egen vilja har tagit mig långt på både gott och ont. Viljan har alltid varit det drivande loket, men den har också ibland varit för stark för mitt eget bästa. Den är fortfarande det viktigaste jag har, men den har inte lika stor inverkan längre som den hade för några år sedan. Det är så mycket mer jag behöver ta hänsyn för idag jämfört med då.
Samhället har aldrig varit sena med att backa upp min vilja och drivkraft. Har jag velat gå ner i aktivitetsersättning för att jobba mer har de aldrig hindrat mig. Aldrig ställt en fråga om jag orkar eller behöver hjälp med något. Bara kört på ännu mer om jag uttryckt mig att jag velat gör så. Så länge jag själv sagt att jag velat och att jag aldrig bett om någonting, så har det alltid varit guld och gröna skogar.
Idag räcker tyvärr inte enbart vilja för att jag ska orka och det är inte längre värt att kämpa livet ur mig utan hjälp. Idag behöver jag hjälp av samhället för att orka. Jag vill ha hjälp av samhället som motsvarar mina fysiska begränsningar, så att jag kan leva ett så självständigt liv som möjligt. Idag låter det helt annorlunda ifrån samhället. Jag som människa har inte rätt till någonting. Om inte de insatser som de erbjuder kan hjälpa mig, så är det tråkigt för mig. De har tydligen inget ansvar alls.
Jag har däremot ansvar och ska uppfylla alla deras krav, men när jag ber om hjälp för att kunna jobba kan de inte hjälpa mig. Det går absolut inte att jag ställer motkrav för att jag ska orka med att uppfylla deras krav. Vad är det här för jävla trams?! Är det här på riktigt?! Varför ska jag kämpa livet ur mig när jag blir behandlad som en jävla dörrmatta tillbaka?! Det här är inte rätt. Det är inte värt det längre.
Ha de gött!
0