MENY
”Det blev fel”-berättelserna duggar tätt. Den senaste utspelade sig förra veckan och idag var det redan dags för nästa. För ganska exakt ett år sedan var jag inne i en väldigt intensiv period. Jag kämpade som en idiot för att bli beviljad enligt LSS, för att i ett senare skede kunna ansöka om personlig assistans. Den galna tidsperioden varade mellan hösten-17 och våren-18, sugde mer eller mindre livslusten ur mig och jag var i kontakt med Vuxenhabiliteringen i Borås i princip varje vecka.
Min före detta arbetsterapeut skrev intyg till kommunen, som hon sedan fick skriva om, eftersom den handläggaren jag hade då inte kunde bedöma intyget. Handläggaren påstod att hon inte kunde göra en riktig bedömning om det inte stog, Kan eller Kan inte, under varje ämne, oavsett hur tydligt och bra arbetsterapeuten redan hade formulerat beskrivningarna. Väldigt märkligt tyckte vi, eftersom arbetsterapeuten som jobbat i många år aldrig i tidigare fall varken skrivit eller hört om att man måste skriva på det sättet. Kommunchefer och handläggare är inte som de flesta andra, som jag skrev om i senaste inlägget, men men... Ytterligare några veckor senare under senvåren-18, blev jag iallafall tillslut beviljad LSS enligt persongrupp 3.
Nu ett år senare har jag hunnit få avslag i ansökan av personlig assistans och är just nu mitt uppe i en intensiv överklagan/kompletterande process. Min kropp har försämrats det senaste året och därför har ytterligare nya intyg behövts skrivas utav min nya arbetsterapeut och igår pratade vi och gick igenom de sista detaljerna. ”Det hade varit så mycket enklare om du var beviljad enligt LSS, för då hade vi inte behövt stångas så här”, sa hon.
Jag blev väldigt paff och trodde knappt mina öron. Men jag är ju beviljad enligt LSS!, sa jag.”Är du?!”, svarade hon. Jag förstår ingenting. Visserligen har dem väldigt många patienter på Vuxenhabiliteringen, men alltså allvarligt talat... Det var en sjukt intensiv process som varade drygt ett halvår, som tog slut för mindre än ett år sedan. De jobbar i team på habiliteringen och jag har givetvis talat om för alla i teamet dvs läkare, kurator, före detta sjukgymnast och före detta arbetsterapeut, om att jag tillslut blev bevlijad enligt LSS förra våren.
Det finns tydligen ingen sammankoppling mellan kommunen och vården alls och trots att jag sagt det till alla i teamet, har det aldrig blivit nedskrivet av någon. Läkaren sa idag att det inte står att jag är beviljad enligt LSS i min journal och att det ”tyvärr har blivit fel i kommunikationen inom teamet”. Nu har teamet jobbat i många veckor utifrån att jag inte är beviljad LSS, utan vetskapen om att jag faktiskt är det. Är det bara jag som tycker det här är helt sjukt och skrattretande?! Är inte hela poängen med att göra en stor LSS-utredning att åtminstone komma ihåg och skriva ner utfallet av processen, för att där efter jobba vidare? Vad är det för mening med all byråkrati, om ingen ens i själva vård-teamet lägger märke till att det faktiskt blev ett positivt resultat just den gången?
Ha de gött!
0