FSHD Daniel

Sociala omsorgsförvaltningen Borås Stad

Jag har varit fruktansvärt trött hittills den här veckan. Kroppen gör ont och jag har ingen energi för att orka ta mig hemifrån. All energi går åt till att försöka klara av hemma aktiviterna så bra jag kan på egen hand. Borås Stad tycker inte att jag förtjänar ett mer värdigt liv än så. Därför tänkte jag i dagens inlägg försöka berätta hyfsat kortfattat om hur sociala omsorgsförvaltningen i Borås Stad har behandlat mig under alla år.

Jag tror jag totalt haft fyra olika handläggare inom de senaste fem åren. Den nuvarande har jag haft i ett par månader. Jag säger tror, eftersom jag inte är säker för att det möjligtvis kan vara fler. Det är inte lätt att hålla koll på alla själv, jag får ingen hjälp och jag tror socialförvaltningen knappt vet själva. Idag har jag noll fungerande hjälp. Handläggaren säger att de går enligt lagen och där med gör allting rätt, sedan bryr de sig inte mer, även om det i slutändan inte resulterat i någon verklig hjälp för mig. Senare, när handläggaren inte kan svara på mina frågor om hur det kan vara så här bollar hon mig vidare till enhetschefen. Samma sak där. Han bryr sig inte, skiter i att jag inte får någon fungerande hjälp och bollar mig tillbaka till handläggaren. Jag har haft ganska tät kontakt med enhetschefen det senaste ett och ett halvt året, men trots att jag har alla sjukintyg som någonsin kan behövas, hjälper det ingenting. Jag får ingen fungerande hjälp.

Sedan artikeln i BT kontaktade jag enhetschefens chef, verksamhetschefen. Än en gång samma sak där. Hon skiter i mig, hänvisar mig till enhetschefen som inte bryr sig och till handläggaren som kastat in handduken gällande mig. Mitt vård-team på habiliteringen vill ha ett möte med kommunen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan, i ett försök att göra någonting. Handläggaren på socialförvaltningen avböjde inbjudan till möte. Hon har ingenting mer att bidraga med än vad som redan är sagt, trots att hon idag vet att jag inte har någon fungerande hjälp.

Enhetschefen är omöjlig att få kontakt med. Han brukar svara ungefär med en veckas mellanrum varje gång han svarar. Nu gäller detsamma verksamhetschefen, tar flera dagar utan något svar. Trots att alla vet att jag inte har någon fungerande hjälp idag. Enhetschefen säger att hemtjänsten ska ge mig den hjälp jag behöver. Chefen för hemtjänsten säger att hon kontaktat både handläggaren och enhetschefen, om att de inte är kapabla att ge mig den hjälp jag behöver. Men enhetschefen svarar tydligen inte chefen för hemtjänsten heller. Ingen bryr sig.

Jag förstår inte hur det här kan vara accepterat inom kommunen. De gör INGENTING och bokstavligen skiter i att jag inte får den hjälp jag behöver. Tidigare i veckan när jag senast hade kontakt med enhetschefen, skickade han ett urdrag ur lagen till mig. Där det i princip stod att man i samråd med kommunen skulle komma fram till en gemensam hjälpplan. Det var precis som om jag skulle ”stänga av” min sjukdom ibland, så att den passar dem och deras regler. Hahaha, det var så otroligt sorgligt och skrattretande! Jag kan inte styra över min sjukdom, något som enhetschefen inte verka kunna förstå, oavsett hur tydlig jag än är.

Jag förstår inte hur kommunen kan vilja ha dessa människor som anställda. Jag har inte sett att de gör någon nytta och ingen bryr sig, trots att jag idag har noll fungerande hjälp. Det är verkligen helt otroligt. Det här hade aldrig hållt eller accepterats bland företag i näringslivet. Jag har slut på ord för att beskriva hur illa det är. Men vad spelar det för roll när ändå ingen bryr sig? Sverige har tappat huvudet fullständigt.

Ha de gött!

Mer från bloggen

farsan

hej jag skall ringa komunen i morgon o fråga hur det kan vara så här att ni vet bättre än sjukvården

Svar: Gör du så :)
FSHD Daniel

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress