MENY
Jag har svårt för att inte påverkas av andra människors tankar och påtryckningar. I kontakt med andra människor blir jag konstant påmind om att jag inte lever ett normalt vanligt liv. Jag själv vet om att jag är tvingad till att leva på många sätt väldigt annorlunda och att jag inte kan göra annat än det bästa av situtationen, men jag märker samtidigt tydligt hur kontakten med majoriteten andra friska människor förändras. Ju mer min situation förändras till det ”ovanligare”, desto sämre blir kommunikationen. Det verkar som att väldigt många har väldigt svårt för att föra ett samtal när referenspunkterna inte ligger precis i linje.
Tidigare var jag också som de flesta andra. Med de värderingarna man hade då kan jag tyvärr tråkigt nog förstå att folk tycker det är konstigt när det kommer en i rullstol. Jag har varit likadan, men de senaste tio åren har förändrat mig som person flera gånger om. Lika konstigt som jag själv tyckte att det var då, lika konstiga tycker jag att majoriteten av friska människor är idag.
Att människor orkar fortsätta hitta anledningar till att gnälla när de redan har eller har möjligheten till att få allt, är för mig helt oförståeligt. Antingen hinner eller orkar man inte träna och ta hand om kroppen för att det är för jobbigt, man har för dålig bil, för tråkigt jobb, för lite i lön, jobbiga ungar eller så gnäller man för att man blir för trött utav att jobba heltid, men att det samtidigt är helt otänkbart att gå ner i lön. Om majoriteten av människor är rädda för och tycker att min sjukdom och mina problem är konstiga, så är det ömsesidigt kan jag säga. Ni är inte mer rädda för mig än vad jag är för er!
Ha de gött!
0