FSHD Daniel

Min kropp har blivit sämre under åren. När jag var i tonåren kunde jag träna flera dagar i veckan, det kan jag inte idag. Kan knappt ”träna” alls längre om jag använder min egen definition om vad ”riktig träning” är. Att som ung och medveten uppleva, känna och se förändringen i kroppen med egna ögon, är traumatisk tortyr. Jag tror ingen människa lyckas undvika att bli djupt sårad av en sådan erfarenhet, det är verkligen brutalt.

När jag tänker på det, kan jag inte sluta fundera över hur det hade varit om jag inte vetat om vad jag har förlorat. Om jag redan som liten hade varit lika dålig fysiskt som jag är nu. Jag kanske inte hade behövt erfara de här traumatiska åren, men samtidigt hade jag inte haft minnena. Minnena är värdefulla verktyg som hjälper mig med att vara nöjd och glad över det jag har, samtidigt som de vissa dagar kan påminna extra om den smärta jag upplevt, idag är en sådan dag. Om jag hade fått välja: Uppleva denna resa eller inte? Efter oändligt många timmars tänkande vet jag fortfarande inte svaret.

Ha de gött!